Stjärnan bakom influencer-biografierna: ”Jag hatade verkligen offentligheten”

”Du är så, yeah yeah wow wow” sjöng Martin Svensson år 1999 i Melodifestivalen. Idag sitter han på sitt lantställe och skriver på en av sina senaste böcker.

Jag räknade hur många jag hade skrivit upp till 45 stycken, sen slutade jag. Nu har jag tappat koll och räkning, säger Martin när undertecknad frågar hur många böcker han har hunnit släppa.

Under de senaste femton åren har Martin skrivit ett stort antal romaner, ungdoms- och barnböcker och biografier. Den senare genren har dessutom blivit hans nisch och idag finns det en hel del kändisbiografier ute hos bokhandlarna som Martin Svensson står bakom.

Annons:
Annons:

Några berättelser av profiler i influencerbranschen som Martin har jobbat med är bland annat Joakim Lundell och hans två böcker ”Monster” och ”Du är inte ensam”, Hampus Hedströms ”Det skolan inte lärde dig”, RMM:s ”Våra liv som youtubers”, Ben Mitkus ”Berättelsen om Benas” och Yousef Erakats ”Warning”. Sen har Martin Svensson även skrivit ”I nöd och lust” åt Systrarna Graaf, ”Dö inte nyfiken” åt Johannes Brost, ”The Mauler” åt Alexander Gustafsson, ”Flickan från Småland” åt Charlotte Perrelli och ”Vem var Natacha Peyre?” åt Elena Belle.

Jag har levt en stor del av mitt liv i underhållningsbranschen. När jag var 19 år skrev jag skivkontrakt med Universal Music och var popartist, det var mitt första jobb. Jag lade dock ner musikkarriären när jag var runt 25 år. Jag hatade verkligen offentligheten och slutade i ganska kaotiska former, om man ska uttrycka det milt. Så jag kan också relatera till vad många kända personer, som jag jobbar med idag, går igenom. Jag förstår dem som jag skriver åt väldigt bra när det kommer till problem som följer med kändisskap, till exempel när det står en massa saker i tidningarna eller på nätet som de upplever inte är sant. Ibland tänker jag att det kanske finns en anledning till varför jag gick igenom allt det här, för det är otroligt konstigt att jag har den bakgrunden.

Men hur kommer det sig att du gick från att vara popartist till att bli författare? 

När jag slutade med musiken hade jag en god ekonomi, som låtskrivare och artist. Jag hade helt enkelt tid och pengar nog att bara sätta mig och skriva. Så jag gjorde det. Då skrev jag min första roman som var väldigt självbiografisk. Den gick jättebra, och sen skrev jag en massa böcker, men med den första boken insåg jag att jag är som bäst när jag skriver verkliga berättelser.

Sen fick jag en förfrågan av skådespelaren Johannes Brost, om jag ville skriva hans självbiografi. Då ringde jag Leif Eriksson, som jag hade jobbat med på en annan bok. Jag har alltid jobbat mycket så jag har alltid flera böcker och deadlines på gång samtidigt, och det hade jag då också. Leif sa att han ville köra, så vi gjorde det. Den biografin blev vår start, och boken gick bra men framför allt tyckte jag att det var väldigt kul. Jag var väldigt trött på mig själv, att allt skulle cirkulera kring mig så det var skönt att få fokusera på någon annans liv och berättelse. Så när det här landade på mitt bord och jag satte igång att skriva hans bok så kände jag en enorm frihet.

Idag skriver Martin för kändisprofiler, skådespelare och artister på den svenska och amerikanska arenan. Hans mest framgångsrika verk i Sverige är idag Joakim Lundells första bok ”Monster” som har sålts i cirka 200 000 exemplar.

Monster var ett fenomen skulle jag säga, och Joakim Lundell är ett fenomen också. Det är lätt att tro att man kan dra ett likhetstecken mellan att man har jättemånga följare och en stor bokförsäljning. Men så enkelt är det inte. Då skulle vem som helst som har en stor följarskara kunnat släppa en bok och sälja jättebra. För att boken ska bli framgångsrik måste man ha en stark berättelse, och har man på det även många följare så har man ännu bättre chanser för en lyckad försäljning och intresse. Har man bara en stor publik så kan man ändå få ett okej resultat försäljningsmässigt, men för att det ska bli en enorm succé så måste du ha en bra story. Och Jocke hade allt. Han var störst och han hade en fantastiskt berättelse att berätta. Han ville verkligen göra det här, och det är också en viktig aspekt – att man själv vill dela med sig av sin historia och inte att ens manager tycker att det hade varit bra.

Jocke hade gått och laddat inför det här länge och ville verkligen skriva sin bok. Vi var också superpeppade och både jag och min medförfattare Leif klickade jättebra med honom. Och det är också viktigt för vi kan bara jobba med folk som vi tycker om på ett eller annat sätt.

Att skriva självbiografier och ge ut böcker har blivit allt mer populärt, inte minst i influencerbranschen. Och enligt Martin har antalet förfrågningar från influencers ökat under de senaste åren.

Therese Lindgren och Joakim Lundell var nog bland de första i branschen som släppte böcker och de banade vägen för fler. Det är ju superpositivt av flera skäl, vi har till exempel ett minskat läsande i Sverige bland unga människor och när ungdomsprofiler släpper böcker lockar det till läsning. Men det är inte längre ett fenomen att influencers släpper böcker. När Therese och Joakim gick ut med sina böcker så var det lite av en grej att just influencers släppte böcker, men den grejen är över nu. Nu för tiden ser man likadant på influencers som på andra kända profiler, och det ställs samma krav på en influencer som det ställs på en rockstjärna eller skådis. Man måste ha en bra berättelse, men med en stor följarskara står man så klart på en starkare position sett utifrån intresse- och försäljningspotential.

Annons:
Annons:

Men när förfrågningarna ökar, ökar också antalet bortvalda berättelser.

Man kan ju inte göra alla. Men nu är vi ett team på åtta personer så vi släpper ändå cirka tio böcker om året, och då räknar vi både svenska och utländska. Men tio berättelser är ändå väldigt lite jämfört med hur många förfrågningar som kommer in.

Hur tar man kontakt med dig om man har en bra story att dela med sig av? 

Eftersom vi redan har skrivit en hel del biografier så kontaktar vissa oss direkt via Instagram, eller via vår agent. Eller så går man via folk som vi har runtomkring oss som vet hur man får tag på oss.

Vad styr vilken berättelse du väljer? 

Om jag inte känner direkt att “nej det här är verkligen ingen idé” för att jag till exempel inte kan fördjupa mig i något eller tillföra något till en berättelse, så brukar jag faktiskt nästan alltid ta ett snabbmöte i alla fall. Det räcker att jag får minsta lilla intresse, då ger jag det en chans. Nästan alla idéer är i alla fall värda en kvart eller en halvtimme. Och i många fall har man blivit förvånad, för det har visat sig att det finns en jättestark berättelse. Det är ju också så att många människor inte vill kasta ihop hela historien i ett mejl, speciellt om det är känsliga saker. 

Sen är det också viktigt att man klickar som sagt, för annars är det svårt att göra ett bra jobb och vinna personens förtroende. Får vårt jobb är ett förtroendeuppdrag. När vi skriver någons bok så är vi lojala med den personen, det vill säga det är den personens bok. Vi hjälper bara till med att skriva den. Vi rekommenderar givetvis vissa lösningar längs vägen, men det är personen i fråga som tar alla beslut. Vi skriver inte böcker om folk. Vi skriver åt folk. Det är stor skillnad. 

En självbiografi är en väldigt speciell berättelse. I många fall öppnar personer upp sig om känsliga delar ur sitt liv och avslöjar saker som ingen annan hade någon aning om. Men hur berättar man någon om någon annans liv med deras ord?

Man får lägga ner väldigt mycket tid på att lära känna personen och dess omgivning. Men rent konkret går det till som så att vi tar ett första möte och om allt känns bra och samarbetet är signat så börjar vi ses. När vi till exempel gjorde MMA-stjärnan Alexander Gustafsson så reste vi runt hela jorden med honom och va med på hans matcher, för att vi visste väldigt lite om den sporten då. Men nu vet vi allt, säger Martin och skrattar.

Det handlar om att komma in i deras värld, lära känna deras vänner, höra hur de snackar och bara göra en massa intervjuer. När vi skrev Alexanders bok genomförde vi intervjuer med hans mamma, mormor och kompisar för att få en så samlad bild som möjligt. Vi skriver alltid i jag-form och vi spelar in våra intervjuer för att kunna höra hur personen låter och lära sig hur den uttrycker sig. Det är superviktigt att boken känns personlig. Vi behandlar varje bok som att vi hade skrivit om oss själva, så det är med den respektfullheten.

Att skriva en biografi tar cirka ett år, med alla redigeringar, allt skrivande, alla resor, intervjuer och träffar med familj, vänner och huvudpersonen. ”Från början till boksläpp”, sammanfattar Martin.

Har du någon ”dröm-person” som du skulle vilja skriva åt? 

Det är klart att det hade varit kul att skriva Johnny Depp, men det är oftast inte roligast att skriva om de största. Jag skulle hellre göra Richie Sambora i Bon Jovi, än Jon Bon Jovi till exempel. Jag är jätteglad att jag gjort trummisen i Guns N’ Roses och inte Axl Rose, för det hade blivit en så otrolig omskrivning och den historien hade inte hamnat så nära sanningen tror jag.

När det kommer till skådisar så finns det en som jag skulle vilja skriva om men han vill inte, jag har redan haft kontakt med honom. Det är en kille som blev en flickidol och gjorde succé som artist, men sen försvann han plötsligt och kom tillbaka som boxare och fick sitt perfekta ansikte sönderslaget i matcher. Sen försvann han igen och ingen visste var han tog vägen, och plötsligt kom han tillbaka i en film och fick en Oscar för sin roll. Jag dras till underdogs men jag är bara kär i deras berättelse och inte deras framgång. 

Händer det ofta att det är du som kontaktar personer som du vill skriva om, och inte att de kontaktar dig? 

Ja, det händer faktiskt en del och det finns jättemånga personer som jag blir intresserad av. Just nu, på den svenska arenan, så finns det två personer som jag jättegärna skulle vilja jobba med. En av dem är Antonija Mandir. Jag tror att hon har en jättespännande berättelse, men jag vet inte varför jag känner så. Jag har inte pratat med henne ännu och så jag vet inte om hon hade velat skriva en biografi. Men hennes bok skulle jag jättegärna skriva. Sen är Bianca Ingrosso min andra drömperson i Sverige, hon och Antonija får en delad förstaplats. Men Bianca är nog allas drömperson, och alla vet att hon har en spännande berättelse. Jag vet att hon inte är redo ännu, men hennes bok vill jag absolut skriva. 

Vad för slags utmaningar möter du i ditt jobb? 

En direkt prövning är att fånga en persons språk. Men en annan sak är att när man skriver en biografi under så lång tid och lär känna en person så djupt, bygger man upp ett förtroende och knyter an till den personen väldigt starkt. Det kan ju vara positivt i många fall, men ibland kan det också vara känslomässigt krävande. Man investerar väldigt mycket i de här personerna som man jobbar med, säger han och fortsätter:

Eller att lugna en person man jobbar med. Alla får panik när de ska läsa sitt manus, även om man har tagit det bit för bit. Eftersom jag har gjort det här så många gånger så vet jag redan innan att det kommer att bli så. Varje gång varnar man personen som ändå säger att de inte kommer att få panik och att det inte är några problem. Men sen så blir det så ändå. Alla får panik, och det är en helt naturlig reaktion när man får sitt liv gestaltat på det sättet – samlat på kanske 300 sidor. Allt sånt här vet man om som författare, och det kan vara en utmaning att se till att personen går igenom den fasen på ett bra sätt. En gång jobbade jag men en person i England, och då åkte jag över dit för att ge henne stöd och hänga ett par dagar, för hon var så otroligt stressad över att vissa saker, som hon själv ville skulle komma ut, nu skulle publiceras. Det var jobbigt att det nu var dags att de skulle komma ut. Det kan också vara en prövning eftersom jag själv har barn, familj, ett liv i övrigt och tusen andra saker. Men man knyter den typen av känslomässiga band i det här yrket och det gör att det är svårt att bara släppa taget och gå vidare, avslutar Martin Svensson.