”Ett bra sätt för att ibland nå ut till nya målgrupper”.
I förra avsnittet träffade jag Viktor Klemming som för många kanske är mest känd för sina “vilken färg är du?”-klipp som han gör tillsammans med Filip Pelas, Gustav Härdner och Kostik Harju. Under vårt samtal berättade Viktor om hur han kämpade med YouTube i hela fyra år innan han till slut slog igenom för en bredare publik. Han berättade också om hur värdefullt det är att hitta sin egen nisch och att göra innehåll som anknyter till pågående trender i samhället.
Ett återkommande tema i intervjun var också hur Viktor drivs av att kunna skämta om allt, även kontroversiella och känsliga ämnen, och hur detta varit lite besvärligt i det, enligt honom, politiskt korrekta svenska medielandskapet. Han berättade också att det faktum att han gärna skämtar om kontroversiella teman lett till att han bränt vissa broar, att annonsörer ibland är rädda för att samarbeta med honom och att YouTube själva ofta markerar hans klipp som olämpliga för annonser.
Själv har jag varit mycket konflikträdd i mitt skapande på sociala medier. Under arbetet med denna poddserien har jag dock tvingat mig själv att experimentera lite mer med mitt innehåll och att ibland även gå åt det lite mer utmanande hållet. Det har varit läskigt och ledsamt att ibland bli missförstådd för att ha ett ont uppsåt när det verkliga uppsåtet endast varit att underhålla. Men jag har också i dessa fall noterat att sociala medieplattformar faktiskt kan ge vissa fördelar åt innehåll som – i någon mån – är utmanande, provocerande eller kontroversiella.
Några tecken på att det kanske är så finner man också i Maktbarometerns lista över de mäktigaste personerna i sociala medier. I toppen återfinns flera namn och/eller konton som av många nog uppfattas som något kontroversiella, eller vars inlägg i vart fall ofta polariserar användarna av plattformarna: Vissa håller med dem, andra inte. Jag tänker bland annat på namn och konton som Hanif Bali, Ebba Busch, Ivar Arpi, Dyngbaggegalan, Pontus Rasmusson, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson eller Joakim Lamotte som alla återfinns i toppen av listorna över de olika plattformarna.
Plattformarna har naturligtvis regler som förbjuder innehåll som är uppenbart oetiskt eller olagligt, exempelvis rasistiskt, sexistiskt eller som innebär förtal eller liknande. Men innehåll som inte bedöms så allvarligt att det tas bort från plattformen får ligga kvar vilket inte sällan leder till att det uppstår debatt i kommentarsfälten, där både de som håller med om det som framförs i inlägget och de som är emot det argumenterar högljutt.
Enligt samma logik delas inlägget vidare både till användare som kan tänkas hålla med och de som kan tänkas inte göra det. Sådana inlägg blir alltså extra “populära” i den meningen att de väcker engagemang och lusten att dela det vidare, både hos de som gillar och ogillar budskapet. Där uppfattar jag att det finns någon slags hävstång.
Plattformarna styrs nämligen av algoritmer. Enligt min erfarenhet av hur dessa fungerar tolkas ett högt engagemang kring ett inlägg av algoritmen som en indikator på att innehållet är relevant vilket i sin tur innebär att innehållet rekommenderas till fler användare. Min erfarenhet säger också att inlägg som når ut till andra slags användare än de som normalt ingår i en kreatörs målgrupp anses särskilt lyckat. Även det faktum borde innebära att innehållet rekommenderas till andra.
Kanske är det här med att provocera ett life-hack för att nå ut på nätet?
Som Viktor själv säger kommer dock detta med ett pris: Annonsörer och plattformar tvekar inför att samarbeta med en. Även sociala medie-experten Ella Grundel berättade i ett tidigare avsnitt av podden att ett provokativt beteende faktiskt kan få en att växa snabbt. Detta skildrades även i SVT:s program “Vad hände? Bloggbråken 2008-2014”.
Den korta versionen av den historien är att många av de bloggare som blev stora under 00- och 10-talet gjorde det genom återkommande publika konflikter som polariserade följare, skapade “debatter” och som antagligen gynnande alla inblandade – i alla fall ur ett rent uppmärksamhetsperspektiv. Men idag är social medie-branschen professionaliserad och som Ella uttryckte det skulle ett sådant beteende idag nog leda till att man inte uppfattas som“Brand Safe” och att man därigenom blir mindre attraktiv för annonsörer och branschens aktörer.
Provokationen är alltså ett tveeggat svärd: Samtidigt som den provocerande humorn kanske är en av Viktors största tillgångar och USP:ar verkar den också vara det största hotet mot hans verksamhet.
För egen del är jag inte riktigt beredd att göra de uppoffringar Viktor tycks göra. Däremot blir jag inspirerad att använda den här logiken för att skapa engagemang. Användare älskar tydligen att kommentera även när det tycker något är fel!
Ett liknande fenomen jag kommer att tänka på i detta sammanhang är när man någon gång råkat säga något felaktigt eller stava något ord fel i en text i en video. Detta brukar leda till otaliga kommentarer om det felaktiga/felstavade. Att ge sina följare något att reagera på och att öppna upp för fler slags reaktioner än endast gillande, kan nog vara ett bra sätt för att ibland nå ut till nya målgrupper och skapa engagemang. Men det gäller att inte göra det för ofta och inte utan eftertanke; då riskerar man att bli persona non grata i branschen. Så jag avslutar med detta kontroversiella påstående som rimligen bäddar för livlig debatt i kommentarerna här under:
“Man borde klippa bort ännu fler scener ur Kalle Anka på julafton.”
Så. Nu är det bara att vänta på reaktionerna.
Missade du intervjun med Viktor Klemming? Då kan du lyssna på den här:
