Utvecklingssamtal med Emil Norberg.
I det senaste avsnittet av Så blir du fucking influencer träffade jag influencern och skådespelerskan Johanna Berg. Under vårt samtal kom Johanna med en hel del påtagliga tips gällande vad man bör göra, för att göra så rätt som möjligt på sociala medier från början. Dessutom förklarade hon hur man ger sig själv förutsättningar för att vara så produktiv som man verkligen kan. Det var väldigt inspirerande och det är väl värt att gå tillbaka till avsnittet för att lyssna på intervjun igen.
Men en del av vårt samtal har jag särskilt burit med mig under veckan som gått: Mot slutet av vårt samtal berättade Johanna om vad hon uppfattar som det största hotet med att nå sina drömmar – nämligen tendensen att vänta på att alla förutsättningar ska bli “helt rätt” innan man börjar. Hon beskriver det som att människor har en tendens att “köra med handbromsen i” och att skjuta på genomförandet av sina idéer, i väntan på mer pengar, mer tid, eller mer av någon annan resurs. Drömmen ska förstås jagas – men inte nu.
Inte nu – när ska vi göra det då? Tänk om inte ”mer av det där” kommer då?!… Kör bara! sa Johanna under vårt samtal.
Ibland kan säkerligen bristen på tid, pengar eller någon annan resurs vara ett verkligt hinder för en viss idé. Men majoriteten av det innehåll vi ser på sociala medier är ju av ett slag som är snabbt producerat av “vanliga människor” utan tillgång till stora budgetar, personal eller särskild teknik. Förenklat är ju det mesta gjort av vanligt folk med mobiltelefoner.
Därför känner jag mig så träffad av Johannas ord. I skrivande stund har jag cirka 500 texter i min anteckningsapp på mobilen. Nästan alla är idéer på sketcher, skämt, låtar och böcker. Och nästan ingen av dem kräver några betydande resurser, som jag verkligen behöver men inte har, för att börja.
Hur många av de 500 idéerna tror ni att jag försökt förverkliga? Ingen. Och nu är många av dem dessutom för gamla för att ta tag i. Till exempel min fantastiska sketchidé om den dråpliga regeringsbildningen – efter förra valet. Varför har det blivit så?
LÄS ÄVEN: Jag är inte influencer – och det stör mig
Beteendet att skjuta upp arbetsuppgifter beskriver vi ju ofta med det lite tjusiga verbet att prokrastinera. De flesta fall av prokrastinering handlar om att man skjuter på uppgifter på jobbet eller i hemmet som på något sätt upplevs tråkiga, jobbiga, krävande eller till och med obehagliga (som att ringa en ny bekant och förklara att du verkligen inte vill komma på dennes fotbollskväll eftersom du inte fattar reglerna till sporten och absolut inte vill umgås med hen eftersom hen är skittråkig).
När uppgiften däremot är något i grunden lustfyllt, som att spela in en sketch, skriva färdigt en låt eller liknande, kan man ju knappast hävda att uppskjutandet beror på att uppgiften uppfattas som tråkig. Så om det inte är det och inte heller att det på riktigt saknas någon avgörande resurs för att påbörja idén – vad är det då som gör att folk som jag inte kommer igång?
Nu är jag ju ingen expert på den mänskliga hjärnan. Men jag har en egen hjärna. Och utifrån hur den betett sig genom åren har jag under veckan kommit fram till att mitt eget uppskjutande nog beror på rädslan att misslyckas. För så länge idéerna ligger tryggt i min anteckningsapp är de geniala. Men så fort någon av dem ska bli verklighet finns ju risken att de blir mediokra. Eller till och med helt ointressanta för omgivningen.
Min känsla är därför att jag hellre har en skattkammare med potentiella guldidéer än till exempel ett Tiktok-konto med ett antal inlägg som vart och ett inte nått mer än cirka 300 visningar (där merparten dessutom är från mamma som måste se klippet flera gånger för att höra vad jag egentligen säger). Det är nog just denna rädsla, för att idéerna inte ska hålla ute i verkligheten, som gör att jag landar i att de förvisso ska göras någon gång – men inte nu. Och då blir det att jag drar i handbromsen och kör så långsamt att min packning av fina idéer å ena sidan klarar sig från att skaka sönder, men å andra sidan inte kommer fram i tid för att packas upp innan det är för sent.
Under veckan har jag därför flera gånger tvingat mig själv att tränga bort denna känsla och att posta inlägg trots att förutsättningarna inte varit “helt rätt”. Å ena sidan har detta förstås skavt en aning i själen. Å andra sidan vore alternativet – att inte lägga ut något alls – naturligtvis helt kontraproduktivt när målet är att bli större på social medier.
LÄS ÄVEN: Nakna sanningen om Emil Norbergs poddresa: ”Dessa misstag har jag gjort hela min karriär”
“Den som inte postar finns inte” har säkert någon klok person sagt före mig, för så är det ju nämligen! Och mina idéer från veckan som gått har kanske inte revolutionerat underhållningsbranschen, men jag har i alla fall nått ut till ytterligare några tusen tittare och fått ytterligare några hundra kommentarer och likes i mina flöden. Och det kanske får räcka? Just nu i alla fall. För snart ska jag ta i uti med nästa guldidé. Snart – men inte nu.
