“Man scrollar bort tid som hade kunnat användas till att planera och förbereda projekt man själv vill göra”.
I det senaste avsnittet av Så blir du fucking influencer träffade jag “TikTok-polisen” och influencern Filip Pelas. Under vårt samtal berättade Filip bland annat om hur han gör för att hinna med både sin heltidstjänst som polis och sitt arbete som en av Sveriges främsta influencers, samt om utmaningarna med att kombinera allvar och politik med humor. Det blev ett väldigt intressant samtal, som är väl värt att lyssna på igen!
En intressant punkt som vi berörde i samtalet är svårigheterna med att å en sidan representera en myndighet och en yrkeskår, å andra sidan agera i egenskap av privatperson. En tid efter vår intervju blev denna fråga också föremål för en offentlig diskussion, bland annat i SVT:s program “Kort sagt – Mötet”. En av de personer som uttalade sig särskilt högljutt var poddaren Julia Frändfors som opponerade sig bland annat mot poliser som uppträder på sociala medier i uniform, och som gör content av exempelvis brotts- eller olycksfall som de arbetat med. Detta eftersom sådana händelser är traumatiska upplevelser för de personer som varit inblandade. Kritiken riktades bland annat mot just Filip som därmed blev något av en talesperson för poliser i sociala medier. Han argumenterade för att det finns flera värden för allmänheten med att poliser syns i sociala medier. Den här diskussionen sammanfattar jag kort i avsnittet, och Filips tankar kring dessa frågor kommer dessutom till uttryck löpande under vårt samtal. Jag rekommenderar därför den som är nyfiken på argumenten för de olika ståndpunkterna att lyssna på avsnittet.
”Man får inte låta misslyckanden stoppa en”
Vidare berättade Filip, på ett inspirerande sätt, om hur han får sin knappa ledighet att räcka till att producera content. Spoiler alert: allt handlar om prioriteringar och planering! Filip avslöjade att han själv inte alls konsumerar sociala medier på sin fritid. Många influencers skulle nog hävda att sådan konsumtion kan ge inspiration till eget content men Filip tycker inte att det ger honom så mycket av den varan. Istället menar han att risken är stor att man “scrollar bort” tid som hade kunnat användas till att planera och förbereda projekt man själv vill göra – i Filips fall när han har längre sammanhängande ledighet.
Det är ett ganska enkelt tips men svårt att leva efter. Jag tror dock att det kan göra mycket stor skillnad. Personligen har jag precis blivit pappa och har dessutom två timmars pendling till och från jobbet varje dag. Detta har gjort det smärtsamt tydligt för mig hur knappa och värdefulla mina arbetstimmar faktiskt är. I veckan har jag därför, inspirerad av Filip, aktivt försökt att använda tiden då jag till exempel åker tunnelbana till den typen arbetsuppgifter som går att göra på resande fot. Till exempel att researcha idéer, skriva manus eller texter (som den här) och planera vad dagen eller veckan ska innehålla. Detta så att jag, när jag väl sätter mig i min kontorsstol, ska ha en lista på saker att ta tag i, som för mig närmare genomförandet av mina idéer.
Många skulle kanske säga att “mina arbetsuppgifter går inte att utföra på tunnelbanan” och det stämmer kanske. Men förmodligen har du flera små punkter på din “att-göra-lista” som är nödvändiga för en större uppgift. Om till exempel målet för dagen är att “filma en rolig sketch” så måste ju den punkten föregås av punkterna “kolla upp vad som hänt i veckan”, “skriv ett manus om något som hänt i veckan”, “frigör data på mobiltelefonen så att den har plats för det jag måste filma”. Det är just sådana här förberedande arbetsuppgifter som var och en är ganska lätt att göra på lediga halvtimmar eller minuter här och där, till och med i tunnelbanan. Men som utan problem kan äta upp en halv arbetsdag om man väntar med dem tills då.
En annan av Filips tankar som fäste hos mig var hur man bör se misslyckanden som en del av sin vardag. Filip berättade att det har tagit lång tid för honom att komma dit han är idag och att vägen dit varit kantad av misslyckanden. Därför, menar han, får man inte låta misslyckanden stoppa en från att fortsätta. Jag har hört att livscoacher ibland ställer följande fråga till människor som upplever sig har misslyckats i något avseende: ”Vad är det mest fantastiska med din situation?” Även om den frågan nog kan få många att vilja slå coachen på munnen så är det är ju i grunden en fråga som ger ett nytt, sunt perspektiv på ens situation. Det mest fantastiska med att lägga upp en video som floppar är ju till exempel att nästa video nästan garanterat kommer gå bättre, och att man lärt sig att ett visst slags innehåll inte fungerar på en viss plattform. Samt att man fått konkret feedback från följare på vad de vill se och inte.
Men ibland är det svårt att se misslyckanden som den sortens feedback. För min egen del läser jag ofta in andra innebörder i mina misslyckanden. Exempelvis: “mina följare tycker att jag är tråkig och kass och ful”. Med en sådan känsla blir man förstås mindre taggad på att fortsätta. Jag ska verkligen försöka ersätta detta destruktiva tankemönster med Filips mindset – att misslyckanden snarare är ett kvitto på att man är produktiv och testar saker och att man fått insikter i vad man bör sluta med.
”De olika delarna av hans liv förstärker varandra”
En sista tanke som Filip väckte hos mig var hur han verkar ha designat sitt liv och sitt influencerskap på ett väldigt effektivt sätt: Polisyrket ger honom en heltidslön men också innehåll till sociala medier. Innehållet ger i sin tur honom följare, samarbeten och underlättar dessutom, enligt hans egen uppfattning, arbetet som polis. Även om det säkert inte var helt planerat från början verkar det som en optimal design och en bra affärsmodell.
I praktiken är nämligen de flesta influencers beroende av att göra reklam. Detta gör att många som arbetar i branschen, inklusive jag själv, kan känna sig pressade att tacka ja till samarbetsförfrågningar. I värsta fall gör man därför ibland samarbeten som man sedan ångrar och på sikt devalverar man därigenom det förtroende man byggt upp hos sina följare. Filip noterar dock att han inte känner någon sådan press eftersom han ju har ett heltidsjobb med en heltidslön “vid sidan” av influencersskapet. Detta leder till att han kan vara mer selektiv med vilka samarbeten han gör, att han kan välja samarbetspartners vars varumärken på ett naturligt sätt passar in i hans liv och content och att han därigenom snarare framstår som mer trovärdig.
Jag blir väldigt inspirerad av det upplägg som Filip har skapat. Det är förmodligen långt ifrån något självspelande piano, men jag tolkar det som att han har designat en tillvaro där de olika delarna av hans liv förstärker varandra. För min egen del känns det nästan ibland som att de olika delarna i livet inkräktar på varandra: Jag måste skynda hem från jobbet för att hinna vara med min bebis medan han är vaken. Sedan, medan han sover, försöker jag spela in videos. Men det är svårt att spela in videos med en sovande bebis. Det måste gå snabbt och göras tyst och så vidare. I det avseendet inkräktar ju mitt privatliv och mitt skapande på varandras territorier. Om mitt content istället hade varit främst familjerelaterat hade jag kunnat filma vad som helst, oavsett om bebisen är vaken eller inte. Då hade det varit innehåll istället för något jag måste avvika ifrån en stund för att skapa innehåll. Det känns som att jag, tack vare Filip, sprungit på en av de viktigaste frågorna man kan ställa sig i livet: “Hur kan jag göra så att de olika delarna i mitt liv spelar med varandra istället för mot varandra”. Svår fråga… Kanske borde jag också bli polis?
LÄS ÄVEN: “Den som inte postar finns inte” – nu släpper jag handbromsen
I nästa avsnitt träffar jag Ella Grundel – sociala medie-experten som arbetat på samtliga av de mest inflytelserika sociala mediebolagen som funnits sedan den här branschen drog igång i mitten av 2010-talet. Med denna unika erfarenhet har hon förstås flera otroligt spännande insikter att dela med sig av. Missa inte det!
